Om en timma är det dags att åka iväg med bussen. Det är med blandade känslor som jag ger mig av. Att säga hejdå till Emilia känns inte lätt eftersom det dröjer tills i slutet på augusti innan vi ses nästa gång. Den positiva känslan av att åka iväg överväger ju såklart. Jag vänder mig om och ser den packade väskan, men har ändå lite svårt att förstå att snart bär det av. Allt är ordnat, alla samtal till AMS och a-kassa är avklarade. Den som varit arbetslös förstår lättnaden när det är klart...

Regnet hänger i luften här utanför och prognosen för Bangkok ser inte bättre ut. Nu när det är monsunperiod så är jag extra glad över att jag vaccinerat mig mot kolera. Igår när jag var på Östra sjukhuset och tog min sista spruta så fick jag glädjande nog höra att inget vaccin är hundraprocentigt.

Jag hör av mig här så titta in snart igen.

Efter 22 år är det nu dags för mig att göra min första långresa. Det tog ett tag innan jag fick möjligheten. Det är ju trots allt en hel del som måste stämma; lång ledighet, ekonomi, resesällskap osv. Eftersom det verkar vara en mycket svår kombination att få alla förutsättningar i harmoni med varandra så gav jag upp på den punkten. Då jag inte funnit någon vän som har möjlighet att följa med så åker jag själv. Ett av målen med resan är i ärlighetens namn att utmana mig själv en aning och då är det perfekt att resa solo...