Alla dansar for oskulden

Puno – festivalstaden nummer ett i Peru. Nar Goran och jag kommer hit dansar folk pa gatorna for att fira stadens helgon, oskulden Candelaria. Det ar inga danser som kanns igen hemifran. Det verkar som att stadens samtliga invanare ar pa festhumor, sa nar som pa de hemlosa. De sitter tatt ihop for att inte frysa i den kalla natten. Innanfor rutan som de lutar sig mot sitter vi och ater. Vi bestammer oss for att ta med lite av var mat till dem. Kommer varlden nagonsin att bli rattvis?

I peru lever halften av befolkningen under fattigdomsgransen. Arbetslosheten sparar och ar inte langre matbar. Gladjande ar att gamla traditioner vardas. Exempelvis anvander forvanansvart manga traditionell kladsel. Det kanns ocksa positivit att Peru valt att klassa 13% av landets ytan som natinalparker.

Puno ligger vid Titicacasjons strand. Titicaca ar inte bara Sydamerikas storsta sjo utan aven varldens hogst belagna navigerbara sjo. Goran och jag tog en battur ut till Uros-indianerna som lever pa vassoar pa sjon. Uros bygger nastan allt av vass: oar, batar, hus, torn, mobler och prydnader. Var guide berattar att om tva grannfamiljer blir ovanner loses konflikten effektivt – fyra personer kan latt lyfta ett av husen till andra sidan on. Blir det mycket problem mellan grannarna kan de saga loss en bit av on och glida ivag med sitt hus pa sjon.

Vi bestamde oss for att ta oss till en slumpvis utvald stad vid Titicaca och hamnade i byn Juli. En bra plats att vila upp sig pa utan en enda gringo (turist/utlanning pa spanska) i synhall. Foljande dag aker Goran till Bolivia pa en dagstur. For att fa komma tillbaka in i Peru far han latta pa planboken for gransvakterna. Sjalv vandrar jag runt vid Titicaca och pratar med herdar som for sina boskap langs sjons grona strand.

Pa kvallen bestammer jag mig for att bestiga ett berg. Efter att ha varit kass i kistan ett tag kanns det skont att kunna anstranga sig igen. Nar jag kommer upp pa toppen pa drygt 4000 meter gar solen ner. Jag hinner njuta av utsikten en stund och gor ett gladjeskutt (se bilden) innan jag gar ner till Juli igen. Svettig efter anstrangningen staller jag mig i duschen. Inget vatten kommer. Det visar sig att Juli varit utan vatten hela dagen. ”Det kanske kommer tillbaka imorgon. Dagslanga elavbrott hander ofta men vattnet brukar fungera”, sager en man pa garden. Goran kommer tillbaka fran Bolivia och vi bestammer oss for att aka tillbaka till Puno dar det finns vatten. Imorgon vantar Cuzco – sista avstampet innan Machu Picchu!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *