Underjordiskt och overjordiskt

Genom Couchsurfing traffar jag Magdalena. Hon bor och volontararbetar i La Paz. Hon kom fran Sverige till Bolivia for nagra veckor sedan. Jag blir guidad av henne i de centrala delarna av stan. Plotsligt slanger nagon grus pa oss och forsoker rycka Magdalenas vaska. Forsoket misslyckas och vi blir en erfarenhet rikare. La Paz ar en stad med hog brottslighet. Undviker du att ga ute pa natten, haller i dina saker och undviker att visa dina vardeforemal sa gar du daremot rattsa saker. Latsaspoliser och -taxibilar forekommer sa var pa din vakt om nagon av dessa tar kontakt med dig utan att du visat vilja att bli kontaktad.

Nu till lite allmanbildande fakta. Boliva innehar manga superlativ. Befolkning bestar till 60% av indianer – indiantataste landet i Sydamerika. Varldsrekord i antal stadskupper. Fattigast i Sydamerika, men bland de rikaste pa naturtillgangar. Det har varldens storsta saltoken. Varldens hogst belagna: huvudstad, sjo och oken.

Till det har med fattigdomen igen. Det ar svart att slappa den eftersom jag standigt paminns om den. Antingen ar det nagon som sitter pa marken och slar mig pa benen nar jag passerar for att uppmarksamma mig om att jag borde skanka en slant eller nagon som kommer in pa restaurangen dar jag ater for att be om pengar till mat. Vid dessa tillfallen brukar jag foredra att be dem valja fran menyn. Det kanns battre for mig att ge mat an pengar. Om jag ger pengar kanske det ar nagon annans ficka de hamnar i. Jag paminns aven om fattigdomen nar jag pa varje gata moter en skoputsare. Det anses som ett skamligt arbete och for att inte avsloja sin identitet ar de maskerade. Jag blir nyfiken pa yrket och bestammer mig for att prata med nagon av dem. Jag har bara joggingskor att ga i, fast fragar anda om det ar mojligt att putsa dem. Jag vet att det ar hopplost, men skoputsaren sager anda ja. Nar jag fragar berattar han att pa dagarna putsar han skor medan han studerar pa natterna. Manga av hans kollegor putsar skor for att ha rad att finansiera sina barns skolgang. Nar han ar klar ber han om 12 bolivianos. Jag vet att han sa 2 bolivianos innan han borjade. Jag ger honom 15 och sager tack. Egentligen ar jag ganska trott pa att alla priser minst dubblas nar det ar jag som ska kopa nagot. Jag kanner ofta en viss skuld over att vara fodd i ett land dar sa mycket kommer gratis fast jag inte borde kanna sa. Vid sadana tillfallen kanns det bra att betala lite extra.

Jag sitter pa bussen fran huvudstaden La Paz. En kvinna gar fram och tillbaka i bussen for att hitta ”den basta platsen”. Hon satter sig bredvid mig och jag kanner en otrevlig kansla. Har ska jag sitta i 16 timmar. Nar morkret faller satter jag en pannlampa pa huvudet och kramar min vaska hart. (Som ni marker forsoker jag vava in lite tips till er andra ressugna.) Mitt i natten kanner jag nagra glupska fingrar. De letar efter min ficka. Jag vaknar och slar till handen ett par ganger, tander min lampa och sen far jag sova utan avbrott resten av natten.

Malet for bussresan, Sucre, visar sig inte fran sin basta sida. Kolonialstaden tacks av regn och min upptacksfard genom staden kanns rattsa trakig – tills jag gar in pa en bakgard. Dar ar det uppladdning infor kvallens fortsatta karnevalfirande. Nu firas djavulen. Sydarmerikanerna hittar alltid nagon nagon anledning till att festa. Nagra personer har bestamt sig for att fira pa en nattklubb och fragar om jag vill folja med. Jag tackar ja och ar pa plats vid kl 22 som bestamt. Efter att ha vantat en stund blir jag ”kompis” med nagra andra och borjar dansa. Tre timmar senare dyker gruppen upp som jag skulle traffa. Jag som tycker att jag ar tidsoptimist. Har har jag fatt lara mig att nagra timmar hit eller dit inte spelar nagon roll. Det ar helt enkelt bara att ta med sig matsack och vanta.

Fran Sucre till Potosí – annu en fin kolonialstad. 1545 oppnade spanjorerna en gruva i Potosí. Den brukas fortfarande med samma metoder som da. Som 13-aring kan du borja arbeta i de tranga gangarna under marken. Gruvarbetarna arbatar i snitt 10 ar innan de avlider av arsenikforgiftning. Medellivslangden ar 48 ar. Jag kryper fram i gangarna. Luften ar tung att andas. Guiden ger mig en nave kokablad. (Det kravs 1 ton kokablad och ett flertal kemikalier for att tillverka 1 kg kokain.) Efter en stund blir andningen lattare. Vi moter nagra arbetare. Deras kinder ar overfulla med kokablad. ”No coca – no work.” De skjuter en vagn framfor sig, fylld med mineralrika stenar. Nar jag kommer hem ar det nog de har ”speciella” utflykterna som jag kommer att minnas mest.

Nasta utflykt ar svar att beskriva med ord. Bilderna gor nog sanningen mer rattvisa. Jag koper en tur till Salar de Uyuni – varldens storsta saltoken, stor som halva Belgien. Saltet ligger nastan som ett stort tacke, metervis tjockt. Torkan har gjort att saltet bildat sjok med sprickor mellan. Mitt ute i den platta oknen reser sig en o. Den vaktas av 12 meter hoga kaktusar. De vaxer med en centimeter per ar. Tanken pa deras alder tillfor en extra dimension. Vi aker vidare till varldens hogst belagna oken. Foraren sager: ”Nu ar vi pa 5 000 meter.” Jag kanner att jag bara maste testa att springa har. Det gar fint! Nar jag kommer tillbaka till bilen tittar de andra forvanat pa mig – jag har blivit helt vit i ansiktet av syrebrist. Foljande dag aker vi med jeepen till flerfargade laguner omgivna av snokladda bergstoppar och vulkaner. Det ar tidig morgon, solen stiger langsamt upp och belyser roken fran omgivande gejsrar. Vi badar i varma kallor med flamingos som askadare. Det har ar lycka for en fotograf!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *