Bye Bye Buenos Aires

Jag sitter på morgonbussen in till centrala Göteborg. Det regnar mot rutan. I bussen pekar de flestas mungipor nedåt. Min mun är formad som ett u, glad över att ha insupit mängder av nya intryck under flera månaders tid. Jag funderar, kanske orättvist, på om den som arbetar med samma sak i 20 år har 20 års erfarenhet av det jobbet eller om den har 2 års erfarenhet och 18 år med upprepning. Vad anser du? Jag vet vad jag anser om omväxling. För min del är den omväxling som backpacking ger så berikande att det är beroendeframkallande.

Som de flesta av er redan vet så har jag kommit hem till Sverige igen. Eftersom det är så kul att dela med sig av den glädje jag fick uppleva under de sista dagarna på resan så vill jag även skriva lite om den.

VM-kval, Argentina – Venezuela. Stadion är fullsatt, mestadels av vit- och blåklädda supportrar. Jag har oeftertänksamt tagit på mig grön t-shirt. Ljudet är av en kaliber som skär sig i öronen. 120 dB enligt mobiltelefonen. Argentina spöar Venezuela med 4-0 så de flesta kan lämna stadion med en känsla av glädje. Ointresserad som fotbollsfantast rekommenderar jag en argentinabesökare att gå på fotboll.

I Buenos Aires händer det alltid något. Frågan är om det kan bli lugnt i en stad med 13 miljoner invånare. Dessa invånare har en tendens att resa mer än andra sydamerikaner. Träffar man en argentinare utanför landet så är det med största sannolikhet någon från just Buenos Aires. När jag för nästan två år sedan var i Thailand så träffade jag Juan. Han är mycket riktigt från Buenos Aires. När jag ändå var där så passade jag på att träffa honom.

Jag gick och la mig tidigt. Satte väckarklockan på ett. Ja, ett på natten. Två eller tre på natten börjar festerna. Trött i luvan tog jag mig till området Palermo där gatorna är fyllda med festsugna ända till sju eller åtta på morgonen. Juan och jag eller nästan alla på stället verkade ha superkul. Juan tappade jag bort efter ett tag när jag knuffats in i en ny skock människor. Alla dansade med alla även om jag hittade en favorit. När europeisk house spelades insåg jag att ingen pardans passade så jag hittade på lite efterhand som tonerna dunkade fram. Resultatet var inte så pjåkigt ändå. Improvisationsdans är min grej, dansregler är det inte. När jag klockan åtta på morgonen traskade hem trodde jag inte mina ögon. Buenos Aires sov och på många gator fick jag soluppgången helt för mig själv. Det var ju bara ett litet problem, att hitta hem. Jag kom ihåg adressen, men när du i Buenos Aires befinner vid hus nummer 4989 på en gata och ska till nummer 820 så inser du ganska snabbt att det är en lång väg att gå. En snabb överslagsräkning fick det till att jag hade en mil kvar hem. Tur var då att stadens kollektivtrafik är så bra.

Göran och jag hade ett fullspäckat schema med saker att göra. Dock är det inte de inplanerade sakerna som brukar bli roligast. En dags höjdpunkt var när jag puttade en polisbil med två poliser i. Fråga mig inte varför, hade du varit där så hade nog inte du heller kunnat låta bli. Tänk dig en golfbil som det står Policía på med två sömniga poliser i. En sån sak får det ju bara att klia i busnerven. Jag puttade dem lite uppför och när jag släppte taget så rullade de bakåt. Hade de varit lite mer på alerten så kanske de hade kunnat fånga några tjuvar. Brottsligheten i Buenos Aires är ett växande problem, men den som är lite försiktig och inte har för stor dos otur brukar klara sig väldigt bra. Appropå tur så tror jag att jag har det. När jag gick genom en park så kastade en uteliggare en påse fylld med kiss rakt framför mig och – den träffade inte. Puh!

Är det någon av er som tror att folk dansar tango lite här och var på gatorna i staden? I så fall tror ni rätt. I stadsdelen San Telmo där Evert Taube och så även Göran och jag trivdes är gatukulturen väldigt rik. Ibland blockeras gatorna av musikgrupper som med sin musik lockat till sig en skara vilt dansande människor. Även obskyra färgkastande konstnärer förekommer.

Shoppingen i Buenos Aires är värdig en shopaholic. Inte för att jag är någon sådan, men det blev ändå en del saker köpta. Nya saker fick ta de gamlas plats i ryggsäcken. De gamla sakerna delade jag ut till uteliggare. Bland annat springer det nu runt en 18-årig hemlös kille och letar mat bland soporna i en instruktörströja från Friskis & Svettis.

Fattigdom föder kreativitet. Härom dagen såg jag en kille gå runt på tunnelbanan och krama människor. Efter den varma kramen bad han om lite kompensation i form av några mynt. Är inte det något att testa i arbetslöshetens Sverige? Vi har ju ett stort underskott på kroppskontakt här.

På flygresan (37 timmar) hem gjorde jag ett stopp i Atlanta. Jag reflekterade då över hur sant det är att tiden går fort. Jag har ju varit i Sydamerika i tre månader och säkert åkt minst tusen mil (karta över resan), men ändå känns det som att det var igår jag åkte från Sverige. Trots att det är sant att tiden går fort så är det osant att man inte hinner med en väldans massa saker. Atlantabesöket började med olympiska parken, konsert och världens största akvarium med lekande fiskar, luftblåsande valar och skrattande uttrar. Besöket fortsatte med CNN-högkvarteret, Apex slavmuseeum och Martin Luther Kings kvarter. Mitt USA-besök var värdefullt för att jag både fick fördomar bekräftade och dementerade. Utanför Atlanta låg vitmålade villor i kvarter med en bred gata mellan husen och sen den där gångbanan som brevbäraren går på när han slänger ut morgontidningen. Ni vet säkert vad jag menar. I gathörnen stod rapparna med stora halskedjor och pösiga byxor. De tilltalade mig också precis som på film. ”Yo man, what’s up?” Så långt stämde fördomarna. Jag brukar fördomsfullt säga till amerikaner att de bästa amerikanerna inte finns i USA. Anledningen till det är att jag upplever de amerikaner som ser sig runt i världen som mer öppna och mindre trångsynta. Jag får delvis ta tillbaka det påståendet eftersom jag nu vet bättre. Jag blev väldigt bra behandlad vid det här USA-besöket. Folk visade nyfikenhet och hjälpsamhet. Före den 20 januari när Bush satt vid makten var homeland security, USAs gränskontroll butter mot mig. Flertalet amerikaner jag pratat med under min resa har visat stor allmän framtidsoptimist med uttalandet ”Det löser sig vi har Obama”. Och visst verkar saker och ting gå åt rätt håll. Den 4 april välkomnade till och med homeland security mig. Framtiden är ljus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *