När bara fikonbladen saknas

Under flera år har jag drömt om att åka till Nya Zeeland. När planet kom in över landet förstod jag varför dess skönhet är så omtalad. Faktum är att jag nog älskade Nya Zeeland innan jag ens kommit ned på backen.

Ett dygn försenad, pga cyklonen som härjade i Australien, landade jag i Christchurch på sydön. Nya Zeeland ligger i ett vulkaniskt aktivt område vilket skapar ett väldigt levande landskap. För Christchurchs del blev jordbävningarna som raserade hela centrum 2012 ett levande bevis på detta.

Jag katastrofturistade, dvs tittade på förstörelsen med guidning av min systers vän Germán. Han har gjort precis som ungefär 30% av landets kiwis, nämligen flyttat hit i vuxen ålder vilket har medfört att Nya Zeeland är väldigt multikulti. När man är nyzeeländsk medborgare kallas man kiwi efter namnet på nationalfågeln.

I Christchurch hämtade jag ut en hyrbil och brummade åt sydväst. I bilen hade jag sällskap med Vika från Ukraina. Hon nappade på min annons om resesällskap. Första natten invigde vi hennes gula leksakstält vid Lake Tekapos strand. Sjön var neonblå och liknande nån syra som jag laborerat med i skolkemin. Morgondoppet var uppfriskande och fick mig uppför de 1810 trappstegen på berget bredvid Mount Cook. Det var mäktigt att se landets ståtligaste topp i givakt med skälvande laviner runt omkring. Vi nådde sedan Queenstown som har allt vad den äventyrlige kan önska. Inför stundande utflykter passade jag även på att byta resesällskap till den mer lättsamme sydstatsamerikanen Bill. Han bor tillfälligt i Sibirien vilket han berättade många historier om när vi traskade runt i Fiordland, en av klotets största nationalparker.

I Fiordland tog vi en hänförande båtutflykt på fjorden Milford Sound. Det regnar i snitt tre av fyra dagar i Fiordland så att regnet öste ner var ingen överraskning. Det hade den positiva effekten att omgivningen fylldes med vattenfall och en mystisk dimma. Ur dimman kom så solen och miljarder sandflugor. Västkusten på Nya Zeelands sydö är känd för att ha mycket sandflugor. Jag har alltid ställt mig frågande till deras existens. Nu har en legend besvarat den frågan. Det var nämligen en chef som tyckte att hans arbetare var för långsamma så han skapade sandflugor. Han var mycket nöjd över att dessa satte fart på arbetarna . Det ökade tempot medförde att arbetarna behövde sova mer än förut. Chefen skapade då myggor som, till skillnad från sandflugor, är nattaktiva. Visst är det skönt när ens frågor får ett logiskt svar?

I Fiordland finns det logiskt nog massor av fjordar. Bill och jag bestämde oss för att paddla kajak under två dagar på fjorden Doubtful Sound. Vi hade otroligt tur med både väder och djur: strålande sol under två dagar på en plats där det nästan alltid regnar och dessutom fick vi se pingviner, sjölejon, delfiner samt lyssna till en sångare. Sångaren råkade sitta i samma kajak som jag. Bill sjöng sånger på förfrågan. Han skrålade så det ekade mellan bergväggarna medan jag ackompanjerade taktfullt genom att slå handflatorna i skrovet. Livsglädje!

Bill åkte mot Sibirien och bjöd mig att följa med på en road trip genom Ryssland och till hans sommarstuga i USA. Jag fick avböja erbjudandet och åkte istället norrut längs västkusten. Via Wanaka till glaciärerna Fox och Franz Joseph åkte jag på vägar lika kurviga som korkskruvarna på ängeln Gabriel. Dessa glaciärer är väldigt speciella för att de går nästan ända ner till regnskogen och havsnivån. Tyvärr drar de sig tillbaka i rask takt pga klimatförändringarna. När jag reser brukar jag fråga människor om de har märkt av några klimatförändringar där de bor och svaret är tyvärr nästan alltid ett rungande ja.

För att hinna med båda glaciärerna samma dag sprang jag till Fox. Jag möttes av många förundrade blickar och tänkte att det berodde på att jag var ensam om att springa. Så mötte jag en man som med medlidande sa ”What’s happened to your neck?” ”Just sandfly bites” svarade jag i farten. Det visade sig att ett litet sår på min nyrakade hals läckte rejält och färgade hela halsen röd. Det förde tankarna till vad alla nyzeeländska vulkaner satt för prägel på allt omkring dem.

På kvällen körde jag norrut på rallyvägarna, utan att räkna får. Jag somnade (kontrollerat) bakom ratten bredvid en glaciärfors framför regnskogsklädda berg och under miljontals stjärnor. När solens första strålar steg över bergen och träffade vägskyltarna som ångade av temperaturomställningen satt även jag och ångade efter ett dopp i forsen.

På väg norrut passerade jag oförklarligt formade Pancake Rocks i Paparoa National Park och resliga toppar vid Arthurs Pass. Jag sade hej till Carolines barndomsvän Lisa som av en händelse befann sig på vägen. Vi paddlade lite kanot och hängde på stranden medan vi gjorde upp en delvis gemensam resplan för nordön.

På norra sydön hade jag under fyra dagar en paradisisk upplevelse när jag vandrade i nationalparken Abel Tasman. Här finns en vandringsled som följer kustens stora och små vikar med mjuk sand och kristallklart vatten. När jag slog upp tältet mellan Sandfly Beach och Mosquito Bay började jag tvivla. Med åtta timmar åt ena hållet alternativt tre dagar åt det andra upptäckte jag att jag glömt hälften av maten i bilen. Det var bara påsen med kolhydrater jag fått med mig så jag började fråga runt bland de andra vandrarna och båtägarna i viken om de hade något att sälja. Efter att ha hållit några korta lektioner i vad som innehåller vilka näringsämnen fick jag ihop en ganska god komplettering till kosten: ägg, soppa, irländsk stuvning, corned beef och en sötsur torkad lammrätt.

Det var ingen som ville ha betalt för maten, men någon skänkte med villkoret att jag skulle bjuda någon person på mat någon dag. Därför var det extra kul när jag en kväll hade fångat en hel kasse musslor som jag tänkte ge bort i lägret. I just det lägret befann sig personen som gav villkoret och denne blev mäkta nöjd med gåvan.

Varje morgon och kväll hittade jag något gott i vattnet. När tidvattnet dragit sig tillbaka gick det att plocka smaskiga rosaoranga musslor under sanden och stora blåmusslor på stenarna. Jag fick även användning för den lilla fiskekrok som jag burit runt på. Genom att knyta ihop min kombinerade tvättlina och bälte med några kompressionsremmar kunde jag göra en fiskelina och också fånga fisk.

Jag misstänkte verkligen att jag var i paradiset när jag kunde fånga mat så lätt. Men en kväll när jag fiskade och fem nakna tjejer kom vandrande mot mig på stranden fick jag anstränga mig för att inte skrika ”This is Paradise!” Bara fikonbladen saknades.

5 comments

  1. bodilborgvall

    En enerverande längtan efter verklighetsflykt infinner sig efter att ha sett de bilderna.
    Undrar om boken du fick när du fyllde 19 hade ngn inverkan på din längtan…
    Din mammi

  2. HJÄRTAT sjunger verkligen när man ser bilderna xxx

  3. Nigel and Willy

    Hi Viktor

    Great to hear of your travels in Unzud (NZ) and in places we had been (Milford and Abel Tasman). The naked women you saw are the same we saw, they are always on that particular beach (NZ tourism pays for them to walk up and down daily). Stay safe and enjoy.

    Nigel and Willy combines 90kilos lighter because of your exercise program

    • Hi

      Then I have to return to that beach. What a great dreamy feeling they gave.

      Send me some proof of your achievement, please. Where can I follow your next trip?

  4. Jag läste allt med stort intresse. Köpte extra en flaska vin från Neuseeland Otago.Gott!
    Hoppas att vi ses snart. Farmor

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *