Favoritlandet Nya Zeeland

Den här fyramånadersresan gjorde jag för att besöka flera av de länder som jag länge velat se. Att jag råkade bli förälskad under resan är bara en bonus. Jag har träffat 41 stycken och så kom jag till Nya Zeeland och hittade det bästa. Nya Zeeland är mitt fyrtioförsta land och det land jag gillar bäst. Här finns en hel värld i ett land.

På nordön inledde jag med ”The coolest little capital in the world”, Wellington, efter att ha åkt färja från sydön. Wellington ligger fint vid vattnet mellan gröna kullar. Staden är kompakt och kulturlivet rikt. Ett av de bästa minnena från Wellington var besöket på det livfulla muséet Te Papa som är inspirerande för alla åldrar.

Längre norrut på nordön ligger nationalparken Tongariro med sina imponerade vulkantoppar. I nationalparken går Tongariro Crossing som ofta rankas som världens bästa vandringsled. Den går över och mellan både vilande och aktiva vulkaner. En av de aktiva vulkanerna spottade nyligen ur sig en del aska vilket har gjort att en del av Tongariro Crossing var stängd när jag gick den vilket hade den goda bieffekten att jag istället hann med att klättra upp på två vulkantoppar (Mount Tongariro och Mount Ngauruhoe, kallad Mount Doom i Sagan om ringen-filmerna). Det är något visst med att kämpa sig uppför en vulkan. Den porösa askan gör att man får ta minst två steg uppåt för att komma upp vad som brukar motsvara ett steg. När man nått toppen kan man andas in den friska bergsluften genom sandiga näsgångar och titta ner i en krater som har ett spektrum av färger från jordens inre.

Dagen efter Tongariro Crossing var kroppen trött och det var skönt att sitta i bilen och dega tills jag kom till Taupo där jag återigen mötte Carolines vän Lisa. Hon hoppade in i bilen och vi körde till Rotorua – centrum för maorikulturen och fisarnas huvudstad. Här är jordskorpan väldigt tunn, med ständig termisk aktivitet, sprutande gejsrar och bubblande gyttjepölar som släpper ifrån sig svaveldoft. Den termiska aktiviteten används till uppvärmning av hus, gyttjebad och att koka mat i. Vad sägs t ex om att stoppa ner rå potatis i ett bubblande hål och ta upp dem färdigkokta några sekunder senare?

Lisa och jag for vidare genom hippietäta områden på halvön Coromandel. Coromandel är täckt av tempererad regnskog och härliga stränder, t ex Hot Water Beach med varma källor som läcker ut varmvatten i sanden. På ett ställe där vi stannade för en grupp vildgrisar kom en hippieman fram och räckte in den sju dagar gamla kultingen Chloé i bilen. Mannen hade nog inte pratat med någon på ett tag för han sa upprepade gånger ”Thank you for stopping.” Hade vi haft tid så hade det nog varit givande att stanna ett tag med honom. Nya Zeeland är fullt av platser där jag hade kunnat stanna länge, mycket länge.

För den som vill se delfiner i en underskön nyzeeländsk övärld finns Bay of Islands, norr om Auckland. Från Paihia utgår flera turbåtar och kryssningar till skärgårdens öar. Några av båtarna går till fina lilla Russell som var Nya Zeelands första huvudstad, medan andra går längre ut i skärgården. När jag sagt hejdå till Lisa åkte jag ut på en perfekt kryssning för den som har svårt att sitta still (som undertecknad). På schemat stod fiske med gott om napp, nattlig kajakpaddling med samtidig historieberättelse över ett självlysande vatten med mareld (fluorescerande plankton), och under en stjärnhimmel med Jupiter och månen som sken ikapp. På dagen snorklade vi och plockade sjöborrar. Dessa sjöborrar, så kallade kina, utgör en del av maoriernas traditionella föda. Sjöborrarna delas på mitten och det råa innehållet rörs runt och vips har man gjort en maoricocktail — något av det äckligaste jag ätit, som tiotusen snorbobbor ungefär.

På båten fanns ett skotskt par som bodde halva året på Nya Zeelands nordspets och resten i Skottland. Förresten, vilken lockande tanke att flytta med sommaren. De tipsade mig om var jag kunde sova i bilen på Karikari-halvön. Jag körde till vägs ände och backade bilen i full fart upp på en gräskulle med utsikt över havet. Där stannade jag bredvid en bil med fest i. Jag knackade på, men festens deltagare var alltför upptagna för att ta notis. Jag bytte om till sovuniformen och tänkte att de verkade väldigt goa och glada i bilen bredvid så jag knackade på nytt på rutan. De öppnade dörren och sa ”Hi brou, how do you do?” Snart satt jag och drack öl med Jamie och Ned i bilen och njöt av solnedgången framför. Jamie tyckte att Ned skulle låta mig sova i hans hus och det tyckte Ned var en bra idé. Jag tackade ja till att följa med hem till Ned och spela biljard och hälsa på hans familj. Dessa två bröder, Jamie och Ned, var riktiga livsnjutare och generösa sådana. Jag bjöds på grillat med tilltugg medan de planerade aktiviteter för min morgondag. De hävdade att det var deras plikt att låta mig sova över trots att jag sa att jag redan sovit många nätter i bilen och att jag gillade det. Nästa dag åt vi frukost ihop och sen åkte jag med Jamie till hans jobb. Han var arbetsledare på en vinodling så jag hoppade in och hjälpte till med skörden. De flesta plockarna hade misstänkt stora pupiller, men om de rökte något som gjorde deras dag bättre var det inget Jamie oroade sig över. Dessa två bröder hade en till synes väldigt avslappnad inställning till det mesta.

Resan började lida mot sitt slut. En hel vinters ledighet, fyra månader av resande i fem länder. Det var med kluvna känslor som jag stod på Nya Zeelands nordspets och såg den dela Tasmanska sjön och Söderhavet. Jag hade hittat mitt favoritland och kört 500 mil i det och ändå hade jag en känsla av att det fanns mer att se. För att sätta sträckan i perspektiv så kan jag nämna att det är mindre än 500 mil mellan Oslo och Mecka. Den stora gästfrihet som jag fått uppleva under resan är rörande. Den frihet jag fått uppleva är beroendeframkallande. De fantastiska känslor jag känt under resan är svåra att ta in, men under de sista dagarna ansträngde jag mig till tusen för att njuta extra mycket. Jag körde genom kulliga och lummiga landskap. Längs vägen passerade jag hus som var byggda på måfå av grönavågen-människor. Vägen slutade i Auckland där Asien möter Oceanien. Staden har en halv miljon fritidsbåtar så det naturliga hade varit att segla hem men det får bli en annan resa.

Nedan är rutten som jag rest i Nya Zeeland.


Visa större karta
 

2 comments

  1. bodilborgvall

    Ääntligen, kom resten av resan i ord o bild.
    Beroendeframkallande frihet, i vår på ytan o
    till stora delar fortfarande fantastiska värld.
    Jag förstår hur du känner, svårt att ta in, fan-
    tastiskt, förfärligt o allt möjligt annat obeskrivligt
    däremellan!
    Tack för all glädje jag fått genom dina ord o bilder.
    Kraam min son

  2. Livet är en resa,
    fantastiskt att få följa med på Din.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *