Ormfäktning och naturfenomen

Det är lustigt att det alltid är konkurrens mellan den största och den näst största staden i länder. I Melbourne bodde jag hos Couchsurfing-Anna. Hon lärde mig att Melbourne, Australiens näst största stad, är bättre än den största, Sydney. Men det fick mig att känna mig hemma och tänka på de goa gubbarna i Göteborg och de andra i Stockholm. Äventyrsnerven började ropa efter surfing och vandring. Därför klämde jag in de flesta av Melbournes sevärdheter på mindre än två dagar. Melbourne har en suverän hop-on-hop-off buss som gratis tar dig runt mellan många av dessa sevärdheter.

Ni som (våg) surfar känner eventuellt till Torquay som kanske har världens bästa surfvågor. Jag tog mig dit för att testa. Eftersom jag inte surfat sedan jag var i Brasilien så var min insats på brädan ganska medioker till att börja med. När jättevågorna rullade mot mig sa jag ”Åhh”, vilket följdes av en stunds runttumlande och sedan några hostningar, för att avslutas med ”Jävlar den va stor”. Torquay erbjuder surfing för allt från elit till nybörjare. Känner du inte till din nivå så blir du snart varse om den.

Vid Torquay bodde jag hos den supersnälla Claire som hade bra koll på bygden. Hon tog med mig på en liten hippiefestival med en massa kul bohemer och vilda hippiebarn. När jag gav mig av från Torquay mot vandringsleden Great Ocean Walk så följde Claire med. Hon har jobbat inom brandkåren men jobbar numera med parkvård. Det är svårt att tänka sig en bättre vandringspartner när bränder rasar runtomkring och man vandrar bland en så rik flora och fauna. Claire berättade om saker vi såg längs vägen och var nästan som en privat guide.

Första vandringskvällen stannade vi på en liten camping där några av bohemerna också tillbringade kvällen. De bjöd på mat och skön livemusik runt en värmande lägereld och ett tak av stjärnor.

De följande dagarna vandrade jag själv på Great Ocean Walk som går längs Australiens sydkust med skogspartier, spektakulära klippor och utsökta stränder. På stigen mötte jag bara ett fåtal människor men såg många djur som koalor, echidnas och mängder av fåglar som sjöng sin sång. En dag dök en hund upp som bestämde sig för att göra mig sällskap under flera timmar. När han tyckte att jag var för tråkig så sprang han in bland buskarna och jagade ut wallabies (ser ut som små kängurur) på stigen.

Fjärilar satte sig på mig och just när jag tänkte att landets ormar nog inte är så vanligt förekommande så trampade jag nästan på en. Jag tog några steg bakåt och stampade i hopp om att vibrationerna skulle skrämma den på flykt. Men icke, det här var en tuffing. När jag slängde några grenar mot den ställde den sig upp. Rädd för att det var en spottkobra som kunde spotta gift i mina ögon tog jag på solbrillorna och för att kunna artbestämma den tog jag några foton. Att runda den gick inte för jag befann mig på en uthuggen stig i en bergssluttning. Att gå tillbaka och riskera att bli bortspolad av det inkommande högvattnet på stranden lockade inte heller. Så vad gör man om man sett på Zorro som liten? Jo, man tar sin vandringsstav och fäktas lite. Alla deltagare gick/krälade lyckliga ur striden så jag kunde fortsätta upp på berget för att sätta upp tältet och njuta av solnedgången över havet.

Efter fyra dagars vandring var jag åter i civilisationen där jag gjorde några mindre intressanta stopp (Warrnambool och Mount Gambier) innan jag nådde Kangaroo Island. Framför färjan välkomnade delfiner, vid bussen kängurur och sist men inte minst Wilma och Nigel som öppnade dörrarna till sitt hem. Nigel är Claires pappa och en trevlig karl. Han tog med mig på fisketur och visade runt på ön, Australiens tredje största. Jag lyckades inte fånga något, om nu inte de fina vyerna räknas som fångst. Detta supersnälla par bjöd också på god mat och intressanta samtal. Vad bidrog jag med? Åtminstone med nog för att de skulle bestämma sig för att regelbundet ta emot turister i sitt hem. Jag hoppas att träningsprogrammet jag gav dem inte tar kål på dem.

När jag sett vad ön hade att erbjuda åkte jag till Adelaide, kyrkornas stad. Australien har ett av världens främsta vinregioner, Barossa, bara någon timmes åktur från Adelaide. Kollektivtrafiken i Australien lämnar mycket att önska så när min värd William föreslog att vi skulle åka runt bland vingårdarna tackade jag såklart ja. Vinerna var delikata och trots att de var många så var vi långt ifrån plakata. Det kändes gott i min backpackerplånbok när jag med ett varmt munläder lyckats övertala connaisseuren att ge mig gratis provsmakning av ett 5000-kronors vin. Men handen på hjärtat – det är lika gott med de för en hundralapp.

För min del hade en resa till Australien varit inkomplett utan dykning vid Stora barriärrevet. Nyfiken på om det skulle slå senaste dyken i Karibien hoppade jag på flyget till Cairns, porten till Stora barriärrevet. Visst var undervattensvärlden fantastisk men den slog inte den vid den näst största utanför Belize. Min tajming att besöka Australiens nordöstra hörn kunde varit bättre då det mesta tiden cirkulerade cykloner runtomkring med hällregn och paraplyförstörande vindar. Detta påverkade naturligtvis sikten och färgerna i vattnet. Cyklonen Oswald gjorde bland annat ett minnesvärt besök. Han var den värsta på 30 år. Det är ju inte var dag man möter ett sådant temperamentsfullt naturfenomen.

Förutom solen som jag hade i hjärtat, efter efter att ha mött alla dessa trevliga australiensare, kom det även en del härliga solstrålar på skinnet när jag besökte regnskogen Daintree. Medan jag gick runt i regnskogen läste jag samtidigt om aboriginernas (Australiens urbefolkning) användning av regnskogens växter. Snart insåg jag att det var ett medicinskåp och skafferi jag traskade runt i.

På grund av de vitas behandling är aboriginerna idag marginaliserade i det australiensiska samhället. I Australien försöker man nu att ta tag i sin historia och ställa saker tillrätta. Utifrån vad jag upplevde så kan jag säga att de nu är mästare på att behandla främlingar och det är något som jag tar med mig som det starkaste minnet.

Besökta platser.


Visa större karta
 

8 comments

  1. Underbara bilder! Härlig text också tycker din redaktör 😉 Hjälp vad jag längtar efter dig! Puss

  2. Här kommer en hälsning från någon som är jättestolt över Dig!
    Du har en särskild förmåga att ta Dig för, ge Dig hän, ge Dig av, ta Dig fram.
    Allsidigare lillebror kan ingen önska sig.
    /Din storasyster

  3. Nigel and Willy

    Hi Viktor

    Thanks to your exercise program we have both lost 20 kilos and look like Superman and Catgirl! OK OK I lied but it was worth a try. All good on Kangaroo Island and the Wallaby you made me run over only has a headache! Travel bug has bitten and we are off to Vanuatu in July. Safe travels and take care. Nigel

    • Hi

      I miss you two and wish you all the best. I’m expecting some before and after pictures so that I can see that the program is followed. It’s supposed to increase your strength and flexibility. So I would suggest a picture of you climbing a mountain on Vanuatu. I can recommend the coming blog post in which I will write about when I had to catch fish to survive.

      All the best.

  4. KIA ORA under den norrstående solen.
    Vilken lycka att ha en son som du!
    Ser fram emot ännu fler foton o berättelser när
    du kommer till ön där orten Byhålecity ligger.
    HAERE MAI

  5. Man blir verkligen res-sugen när man hör dig berätta (jag hör fast jag läser:)) och ser dina fantastiska foton. Ha nu en ”safe trip home”.
    /Lise

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *