Indisk sinnesstimulans

Planet landar i Mumbai. Flygbussen hämtar och bussen fylls med lukten av curry och svett. Bakom mig spyr någon. När bussen stannar står jag först vid utgången. Jag kommer ändå av sist och inser att här gäller det att lära sig att trängas. Välkommen till Indien!

Eftersom klockan är natt tänker jag sova en stund i väntan på det anslutande flyget till New Delhi. Bland de som redan sover i flygplatsens vänthall springer feta råttor. Redan nu inser jag att det var smart av pappa att tacka nej till att bli medbjuden till Indien. Jag går ju såklart miste om den fantastiska underhållningen som det skulle vara att se honom i alla dessa prekära situationer som jag vet kommer att inträffa.

I New Delhi beskådar jag flera fina ”obligatoriska” landmärken samt faunan som består av råttor, hundar, ekorrar och kor. Intressantast är Old Delhis myller av människor och små affärer där jag också av en slump hamnar i matkön till sikhtemplet Sis Ganj Gurudwara. Jag är hungrig efter flera timmars promenad så jag låter mig bjudas av de generösa sikherna. Mätt och belåten går jag in i templet efter att ha deponerat skorna i skoinlämningen. Jag iaktar nyfiket de ceremonier som pågår runtomkring. När jag hämtar ut skorna upptäcker jag att någon har rengjort dem. Obegränsat med gratismat och skorengöring – jag tror att jag återkommer.

Delhi är så oerhört intensivt så jag bestämmer mig för att köpa en tågbiljett till Himalayas utkanter där jag hoppas att det är lugnare. När jag väl har hittat en tågstation så ställer jag mig i biljettkön. När det är min tur visar det sig att jag behöver stå i en annan kö först för att få en blankett som ska fyllas i innan jag kan få göra en ansökan om en biljett. Därefter kan jag gå och köpa biljetten i en tredje lucka. Medan jag väntar på att lämna in blanketten så läser jag tågbolagets slogan ”Serving customers with a smile”. När det är min tur ler mannen i luckan och säger ”computer system down”. Jag försöker ta mig till ett annat försäljningsställe men varje person som jag frågar om vägen pekar åt olika håll. Några lurar in mig till sina butiker där de försöker sälja flygbiljetter och annat. Vid det här laget har hela dagen gått. Imorgon tar jag bussen istället.

Jag åker buss mot staden Shimla och passerar Delhis högsta berg – ett sopberg. Smoggen ligger tjock i Delhi och bussresans första 10 timmar. När jag kommer upp på Himalayas första höjder lättar smoggen och luftrören och ögonen svider mindre.

Shimla är enligt mig inte särskilt intressant men när jag tar en promenad genom stadens branta gränder möter jag två schweiziskor som också ska till Nya Zealand i februari. Det visar sig att vi kommer landa på samma plats på sydön, på samma dag och att vi ska lämna nordön från samma plats och kanske samma dag. De är supertrevliga så vi bestämmer att vi ska ses i februari.

Jag lämnar Shimla där den största behållningen var mötet med slumpen. Påväg till Amritsar spyr flera personer i bussen (matförgiftning?) och några sitter och spottar. Mellan körbanorna vallas djur och bredvid vägen går heliga kor och vilsna hundar. Några fordon körs mot trafiken för att de tycker att det är mer plats där. Rutorna på bussen skallrar och en signal tjuter som ett brandlarm när någon kör för nära bakom bussen, vilket händer hela tiden. Är trafiken för tät på vägen så kör bussen istället bredvid vägen.

Efter ett nattstopp i Chandigarh så kommer jag till Amritsar där Prince möter mig. Han berättar att Gill, min tidigare Couchsurfing-värds fru har brutit benet i en trafikolycka så jag får bo hos Price och hans föräldrar. Price och jag får dela säng. Knackar man på sovunderlaget så ger det resonans (=mkt hårt). Som i majoriteten av indiska hem så finns det ingen värme så jag sover fullt påklädd under täcket. Duschar gör jag genom att värma vatten på spisen som jag sedan häller över mig med en kåsa.

På morgonen ringer Gill och frågar om jag vill med på ett sikhbröllop. Utan tvekan tackar jag ja och åker till The Wedding Palace som ligger i en by utanför Amritsar. The Wedding Palace är en från utsidan fin byggnad. Inne är det som en lada med smutsigt betonggolv och utan belysning. Lokalen lyses upp av kvinnor i vackra färgstarka kläder och män med färgglada turbaner. Jag bjuds på massor av god mat, dricker whiskey med männen (kvinnorna får inte dricka alkohol) och dansar på scenen ihärdigt påhejad av somliga gäster.

Denna roliga dag avslutar jag med att åka till Pakistans gräns och tittar något förvånat på hur det går till när gränsen traditionsenligt stängs för dagen. Läktare med pakistanier och läktare med indier står vända mot varandra. Alla skriker att deras respektive land är bäst, tänk dig en fotbollsmatch. I slutet marscherar några militärer från var sida mot varandra för att göra förlöjligande gester.

Amritsar kan jämföras med sikhernas motsvarighet till Mecca dit de vallfärdar för att besöka det imponerande skinande Golden Temple. Atmosfären här är helt fantastisk och svår att beskriva. Jag bjuds även här på mat och en stor grupp nyfikna personer visar mig med stolthet sitt tempel. Nöjd över att ha fått vara på en lugn plats i Indien lämnar jag Amritsar som bjöd på stor gästfrihet.

6 comments

  1. Indien alltså…du beskriver det precis som jag föreställt mig att det är! Jag kan inte sluta skratta åt tanken på att du erbjöd dig att köpa en biljett till din pappa bara för att få se honom tampas med allt vad landet har att ‘erbjuda’. Kämpa på med allt det jobbiga och njut ordentligt av alla fascinerande platser och människor. Bilderna är fantastiska! Massa pussar och kramar från ett snöigt Göteborg.

  2. Käre Victor, du måste skriva en fotobok snart! Man vill ju veta precis alla detaljer o händelser. Konstigt att det inte finns fler anhöriga o vänner som lämnar en kommentar på bloggen… Det är ju trots allt för oss du berättar. Skönt att se att se din glada uppenbarelser trots strapatserna! Din mammi

  3. ”…Det första som slog mig den där första dagen i Bombay var den annorlunda doften i luften.
    Den kände jag innan jag sett eller upplevt något av Indien, redan när jag gick i den långa navelsträng till korridor som förband planet med terminalbyggnaden.
    Den gjorde mig uppspelt och glad under denna första minut i Bombay…
    …Men jag kände inte igen den, kunde inte känna igen den.
    Nu vet jag att det är den ljuva, svettiga lukten av hopp, hatets motsats.
    Och det är den sura, kvävda lukten av girighet, kärlekens motsats.
    Det är doften av gudar, demoner, riken och civilisationer som återföds och går under.
    Det är doften från havets blå hud som känns var man än är i denna stad på öar, och det är maskinernas doft av blod och metall.
    Det luktar rörelse, sömn och avfall från sextio miljoner djur, av vilka mer än hälften är människor och råttor.
    Det är doften av krossade hjärtan, kampen för tillvaron och av de avgörande misslyckanden och kärlekar som ger oss vårt mod.
    Det luktar tiotusen restauranger, femtusen tempel, helgedomar, kyrkor och moskéer och hundra basarer som uteslutande bjuder ut parfymer, kryddor, rökelse och nyskurna blommor…”

    – Ur ”Shantaram” av Gregory David Roberts, sidan 10.

  4. traute borgvall

    Victor när jag ser palatsen och tänker på vad som fortfarande finns delvis bakom murarna,så vet man ju varför folket leva på de viset.
    Du kanske missade att läsa tidningar om indiska kvinnor,som demonstrera för sina rättigheter.Det sattes i gång när 6 män våldtog en ung kvinna på en buss så att hon dog.
    Kram farmor

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *