Bland under och lik

Indien, det var spännande att lära känna dig. Dina tilltalande attribut lockade mig till dig. När du fått mig nära visade du hur hård du kan vara. Det skakade om mina sinnen. Din röst ärrade mina trumhinnor. Din lukt stack som små nålar. Din smak var så god men ack så lömsk. Trots tidens tand är dina attribut vackra. Om du var mer omtänksam och mindre intensiv, ja då kanske vi hade kunnat passa ihop. Men det är klart – då hade du inte längre varit du.

Varje gång jag är utomlands fascineras jag över hur lätt det är att vänja sig vid nya miljöer och situationer. Numera använder jag den karakteristiska indiska huvudskakningen (ungefär samma rörelse som många Parkinsonsjuka gör) som betyder ja, nej och kanske. En jättebra gest då man vill besvara en fråga men bara vagt.

Numera tycker jag det är helt normalt med bebisar (pojkar och flickor) som har eyeliner, vilket används av samma anledning som av vuxna.

Det har kännts som vardag att under en promenad på gatorna hälsa på heliga män, hoppa över skräp och äckligare saker, väja för tutande fordon, se upp för saker som kastas ut från fönster och folk som varannan minut försöker få del av ens rupees. ”Fullmoon where you go, need a rickshaw?” eller ”Hello Commando do you want postcard, hotel… haschhisch, cocaine?” Fullmoon och Commando verkar vara mina smeknamn här.

Bussar så fullsatta att jag fått stå på ett ben och böjd som en banan har inte avskräckt. I detta tätbefolkade land har jag vant mig vid köer så täta att fordonen hakar i varandra. Jag har till och med anpassat mig genom att vara vegetarian.

Något som jag inte lyckats vänja mig vid är de lögner som jag som turist behövt utstå – kanske ett tiotal var dag. När Indien blev självständigt år 1947 så antog man ett nationellt motto som är tryckt på alla sedlar. Något ironiskt lyder det Truth Alone Triumphs.

Användbara trick har också lärts. Hundarna som finns på var gata är väldigt söta när det är ljust. När mörkret faller förändras de och blir ofta aggressiva. Ett bra trick som jag snappat upp är att, framför en aggressiv hund, låtsas plocka upp en sten från marken och hålla låtsasstenen högt. Då är de för rädda för att störa dig. Jag har flera gånger sett barn kasta sten på hundar så jag antar att dessa minnen skrämmer hundarna. När jag ändå är inne på trick med händerna så kan jag nämna att var och varannan person på gatan vill skaka hand på det ”moderna” västerländska sättet. Det var trevligt de första hundra gångerna men det fastnar lite väl mycket bakterier på högerhanden. Så jag kom på att om jag håller nåt i högerhanden så går det att komma undan med en traditionell indisk hälsning, dvs genom att sammanföra sina två handflator under sin haka.

Jag läste nånstans att Jaipur har fina palats och imponerande fort så jag tog mig dit. Och visst håller jag med om att det var så. Trots alla dessa fantastiska byggnader så är det ändå mötena med olika människor som lämnar störst avtryck. Ett sådant var när jag couchsurfade i Jaipur och min värd bad mig köpa mat till familjen. För säkerhets skull frågade jag hur många personer som är ”familjen” varpå han börjar räkna upp vad jag brukar kalla släktingar. Tanken är att Couchsurfing ska vara frikopplat från ekonomisk vinning och att sovplats erbjuds utan krav på motprestation. Men som jag har fått höra flera gånger: ”One, two, three, in India nothing is free.”

En annan minnesvärd händelse var när jag besökte det så kallade Vindpalatset då en skolklass och ett företags anställda ville ta porträtt med mig. Har man sagt ja till de första 10 så är det liksom svårt att säga nej till de 30 som väntar på sin tur.

Att åka en lång omväg för att titta på en främlings grav är inget man gör var dag, men när graven räknas som ett av världens sju nya underverk så känns det befogat. Så jag tog mig till Agra där Taj Mahal ligger. Det är nog en av de vackraste byggnader som registrerats av mina näthinnor. Så missa inte ”Taj” om du är i norra Indien. Förutom denna sköna byggnad så var största behållningen av Agra – hör och häpna – de bilfria och relativt rena gatorna kring Taj Mahal. Det är ju märkligt att det är en sån härlig känsla att bara kunna gå utan att tänka på hur man gör det.

Indien måste vara ett av världens bästa länder för den som vill ägna sig åt porträttfotografi. Om Indien är ett av de bästa länderna för detta så är nog Varanasi den bästa staden för detsamma. Efter Agra så åkte jag till Varanasi. Här har jag gått i timtals längs floden Ganges strand och fascinerats av de scener som utspelats. Det händer alltid något som är värt ens uppmärksamhet.

Hinduer från hela Indien och säkerligen även utanför Indien kommer till Varanasi för att avsluta sina dagar här. För en hindu som kremeras i Varanasi och vars aska sprids över Ganges innebär det att personen eller själen slipper återfödas. Så längs ”strandpromenaden” i Varanasi bränns dagligen 200 till 300 kroppar på bål till allmänhetens beskådan. När jag stod och tittade på två brinnande kroppar och inte trodde att det kunde bli mer makabert, då såg jag Rahul ”Babu”. Han var i fullt sjå med att lyfta vikter i sitt hemmagym, bara några meter från liken. Jag presenterade mig som gyminstruktör och blev välkomnad att delta i träningen. Så där stod vi och lyfte skrot medan heliga män vandrade förbi och lik brändes. I Ganges heliga vatten som är fullt med skräp och likaska tvättade folk kläder och sig själva. Detta ligger nu på min topplista över makabra händelser. Det var också en händelse som delvis gav ett nytt perspektiv på liv och död. Som ett poängterande av att de lever sida vid sida.

Eftersom jag tillbringat ganska många dagar i Varanasi så har folk börjat känna igen mig och jag lärt känna en del trevliga figurer, t ex cykelrickshaw-föraren Yadu som visade mig aptemplet där aporna hängde i kvinnornas sjalar. Han bjöd också hem mig till sin familj, kanske mest för att undersöka möjligheterna för hans barn att få jobb i Sverige, men det var ändå trevligt. När gamle Yadu blev trött i cykelsadeln så bytte vi plats och jag skjutsade honom. Så nu kan jag säga att jag vet hur det är att jobba som cykelrickshaw-förare.

En annan kul figur som jag träffade på stan är Govindar Baba som en dag fick en uppenbarelse att flytta från Kanada för att bli sadhu (hinduisk munk). Han visade mig runt i stan och bjöd med mig till ett julfirande med mängder av hjärtliga människor. Det är som att när man väl hittat en ingång så hittar man många hjärterum.


 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 

 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
Nedan är rutten som jag rest i Indien.


Visa större karta
 

5 comments

  1. Käre Fullmoon
    ”Get med tröja” kammar hem flest skratt här på Gotland.

  2. Helt underbara bilder! Jag förstår att du är med om en helt fantastisk resa, med allt vad det innebär…

  3. bodil borgvall

    VILKEN FÖRMÅGA du har att uttrycka dig i skrift oxå, beundransvärt!
    Har varit på em. prom. med gula gubben på din route. Fr. bersget
    till kamel o sen hittade jag min favorit som trampade rickshaw. Mammi

  4. Jag håller med dig Bodil 🙂 Och så måste jag tillägga gubben att dina bilder är helt galet fantastiska! När du kommit hem tycker jag att vi får ta och undersöka möjligheterna till en utställning. Det vore väl nåt? Det vore verkligen sorgligt om såhär bra bilder bara ”ligger och skräpar” i en mapp på datorn. Puss på min duktiga fotograf!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *